Som informationsassistent på Göteborgs universitet sitter jag just nu och ser över alla forskare på Samhällsvetenskapliga fakulteten som har en webbsida. Att kommunicera utåt mot allmänheten vad forskarna på universitet egentligen gör är vi som myndighet skyldig att göra. Forskningsinformation har ingått i akademikerns uppdrag sedan 1977 och forskarna borde alltså vara van och införstådd att de måste kommunicera vad de arbetar med.
I gårdagens DN Debatt svarade Ann Heberlin på ett inlägg av Elisabeth Åsbrink som undrade vad akademikerna gjorde när studenterna gått hem. Eller som Elisabeth själv säger i sin debattartikel:
"Varför, kära lärda på landets fyrtiosju högskolor, sköter ni inte ert jobb, den så kallade tredje uppgiften? Ni vet, den som säger att ni ska dela med er av kunskap, vid sidan om utbildning och forskning. Varför skriver ni inte avhandlingar så att de blir till brinnande bästsäljare? Varför gör ni inte spirituella och kunskapsrika inlägg i den offentliga debatten?
Det är inte bara provocerande introvert. Det skulle kunna kallas för ett lagbrott – då den tredje uppgiften är lagstadgad i högskolereformen 1977."
Jag tänker inte blanda mig i den debatten, men tycker det är intressant att frågan dyker upp just nu när vi på universitetet har lyft frågan hur vi ska kunna arbeta med kommunikationen mellan forskarna och universitetets omvärld. Uppenbarligen finns det brister om man läser artiklarna. Frågan är bara hur vi ska komma till rätta med problemet?
Hur forskare presenteras varierar kraftigt mellan olika universitet. Vissa har jättebra och omfattande information vad de forskar i, medan andra har knapphändig information där det enda man får ut är ungefär inom vilket ämnesområde de rör sig i och vilket universitet de forskar vid.
Jag var nyligen på en workshop som universitetet arrangerade. Detta var en del i det visionsarbete som universitetet genomför under hösten för att diskutera de framtida strategierna för utbildning, forskning, innovation och samverkan. Den workshop jag deltog i handlade om kommunikation och hur universitetet ska arbeta med kommunikationen mellan forskarna och omvärlden. Blev dock inte klokare efter det workshopet. Inget nytt under solen där så att säga. Andemeningen var att forskarna själva måste bli bättre på att kommunicera. Det jag hade varit intresserad av hade varit att lyfta upp en diskussion kring HUR man ska lyckas med att få forskarna att kommunicera bättre. Vilken framtida roll kommer att krävas av oss informatörer/kommunikatörer?
Det man kan konstatera är att ämnet forskningskommunikation är ett aktuellt ämne som många har åsikter om. Hur ska man som informatör/kommunikatör kunna förenkla en forskares arbete och presentera på ett mer populärvetenskapligt sätt? Forskarna vill å ena sidan givetvis nå ut med sin forskning. Å andra sidan vill universitetet att man kommunicerar så att allmänheten förstår. Mitt emellan dessa två viljor sitter informatörer/kommunikatörer och försöker balansera mellan båda viljorna. Givetvis måste man förenkla forskarens presentation till ett språk som en bredare allmänhet förstår. En risk med att förenkla är att forskaren kan tycka att det han/hon vill få ut inte riktigt lyfts fram.
Vilken dramaturgi, eller sätt att arbeta, forskare och journalister använder sig av kan illustreras med bilden nedan.
Det svåra för informatörerna är inte att skriva målgruppsanpassade texter. Det är vi utbildade till att göra. Det svåra ligger i att lyckas övertyga experterna inom sitt ämnesområde att texterna inte är begripliga för alla och måste arbetas om efter olika målgrupper och syfte. Här kan man dra upp en massa klyschor som: ”Tala till bönder på bönder språk och de lärda på latin” osv för att försöka illustrera det viktiga att få till texterna efter tilltänkt målgrupp. Här får man alltså ta till alla retoriska knep man kan för att lyckas nå ut. Avslutar med ett citat från den grekiske retorikern Cicero (106-43 f.Kr)
”Säg vad du ska säga. Säg det. Säg vad du har sagt.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar